Erikshjälpen

Jag blev 2015 tillfrågad om jag skulle vilja bli ambassadör för Erikshjälpen. Då jag redan gjort några konserter till förmån för Erikshjälpen visste jag en hel del om deras arbete och glad och hedrad sa jag ja. Ganska snart efter det fick jag möjligheten at åka på en så kallad introduktionsresa. Man scannade möjligheterna för ett besök av mig på de olika projekten som Erikshjälpen via organisationer på plats i 21 länder stöttar ekonomiskt. det visade sig att Uganda var ett bra land för mig att åka till och biljetter bokades, i månadsskiftet juli/augusti 2015 satte jag mig på ett plan med destinationen Entebbe.

Det skulle bli en resa som förändrade mitt liv på många sätt, ett fantastiskt land, otroligt engagerade människor med en livsglädje och ett ljus som många i vår del av världen bara kan drömma om. Men också ett lidande utan motstycke, ren ondska och bottenlösa hål av mänskliga behov att fylla. De första dagarna på min veckolånga resa höll faktiskt på att sluta i ren förskräckelse. Jag stötte på så många barn som blivit utstötta från sina familjer. Barn som hamnat i kriminalitet, prostitution, drogberoende och barnarbete allt med en vuxenvärld som betraktade dessa små individer som råttor, som ohyra. Jag kände bara en stor hopplöshet.

När jag en natt skulle besöka ett gäng gatubarn vid deras sovplats nådde jag en slags kulmen av vad jag kunde ta in. Vi besökte ett gäng grabbar i åldern 8-13 år som bodde på taket till några containrar som dagtid tjänade som affärer. Just den container Mahad bodde på inrymde mellan 07:00-21:00 en järnaffär. Mahad som då var 8 år hade kommit till staden Masaka några månader tidigare. Han var tuff, svårflirtad och mycket misstänksam. Han tittade på mig länge och väl och såg verkligen inte ut som han tyckte att jag var något speciellt. Han frågade mig vad jag gjorde där och vad jag jobbade med. Jag berättade för honom att jag var artist och skrev låtar. Han tittade då på mig med ett tveksamt smil och sa att det trodde han inte på, jag var helt enkelt för gammal för ett sånt yrke sa han.

När han till slut förstod att så var fallet släppte han garden lite grann och jag vågade fråga honom om hans story. Hur hade han hamnat här? Var kom han ifrån och hur mådde han?

Han svarade mig då att han visst skulle berätta men på ett villkor. Jag skulle skriva en sång om honom. Självklart sa jag ja och han började berätta. När han hade tystnat sa vi farväl efter en stund och jag tackade honom och sa att nu skall jag gå till hotellet och skriva. Och det gjorde jag, jag skrev och grät kände ilska och hopplöshet, skrev och skrev.

Här är sången om Mahad.

hej jag heter Mahad och är åtta år jag måste sticka härifrån jag orkar inte mer

slagen som jag får blir bara hårdare och märkena från strykjärnet blir bara fler och fler

Sen den dagen mamma dog av smittan som han gav henne har livet slutat vara som det ska

rädslan för att andas så han hör gör att jag inte får nån luft jag måste gå mot stora stan

har inget annat val

kan inte bli nåns slav

 

hej jag heter Mahad och i vår skall jag bli nio och jag önskar mig en t-shirt utan hål

vägen hit var lång men jag gick på för att jag hade hört att pengar gick att tjäna vid mitt mål

framme i Masaka första kvällen fick jag sova hos en farbror som blev hård och tog min hand

det luktade så konstigt och hans andetag blev tätare jag blundade

och allting blev till sand

en åttaårig son

som måste här ifrån

 

hej jag heter Mahad och om två år är jag tio och då skall jag ha en hund och två par jeans

när jag sover på mitt golv så drömmer jag att mamma håller om mig och hon kallar mig sin prins

jag skar mig just på benet av metallen som skall hindra mig att komma upp på taket där jag bor 

men plåster är för dyra så jag torkar mig med trasan som min kompis just nu fyllde med sitt snor

har ingen annan plan

jag lovar man blir van

 

En sång som aldrig blivit tonsatt

Hur skulle jag kunna sjunga den sången? Vad skulle det få för trovärdighet att en vit, i sammanhanget rik och ganska gammal man skulle sjunga de orden? Noll, nada, zero. Den här sången skulle givetvis sjungas av Mahad.

Dagen efteråt åkte vi till huvudstaden Kampala och jag skulle under två dagar få träffa en organisation som heter CRANE. En organisation som jobbar med att lyfta barns rättigheter och vara i närheten av ungar som hamnat eller är på väg att hamna i hemlöshet och med allt som kommer med det. Ett ben i deras arbete var att låta barnen gestalta deras upplevelser med musik, drama och bild. Jag hade kommit rätt så att säga. Detta förstod jag.

De hade gammal undermålig utrustning som de åkte runt med till sina olika projekt och försökte i möjligaste mån göra och spela in låtar tillsammans med barnen så de fick berätta sina historier. Här såg jag ett behov, jag tänkte att detta kan vi fixa.

 

HOPE Studio Kampala

Jag åkte hem från Uganda med ett stort hopp och med en längtan att få hjälpa till så att detta skulle kunna komma att få inverkan på flera av invånarna i landet. Att skapa förutsättningar för CRANE och de barn som de jobbar med att i musik och texter gör konkurrenskraftiga produktioner som skulle kunna hamna på de stora radio och tv-kanalerna, att låta barnens berättelser bli en angelägenhet för hela befolkningen och på så sätt kunna vara med och ändra strukturer i samhället. Programavdelningen på Erikshjälpen sa att JA det gör vi och resten är historia!

Påsken 2018 invigdes HOPE Studio i Kampala, en dröm som gick i uppfyllelse något av det häftigaste jag varit med om. Allt tack vare älskade Erikshjälpen!

Vill du vara med  mig Erikshjälpen och sponsra framväxten av fler Hope Studios över världen kan du kontakta mig här.

För att stötta HOPE Studio Kampala klickar du här!